I en tid där informationsflödet är konstant och uppmärksamhet är hårdvaluta pågår en ständig kamp om bilden, sammanhanget och narrativet. Det räcker inte att något händer. Det som avgör genomslaget är vem som sätter ramen, vad som lyfts fram – och vad som utelämnas – och vilken tolkning som får fäste först.
När man följer den dramatiska utvecklingen i Mellanöstern och kring Hormuzsundet är det värt att minnas president Trumps historiska utrikespolitiska ställningstaganden - och hur de förhåller sig till ryska intressen.
Vi är nog många som har sett det – men Mediestudiers rapport "Virala hot mot demokratin – så kan journalistiken stå emot" sätter fingret på något som är mer allvarligt än vi kanske velat erkänna.
Förra veckan hade jag förmånen att moderera ett seminarium för Röda Korset om desinformation och förtroende i kris. Den här veckan följer jag samma frågor i praktiken i samband med Ebola‑utbrotten runt Demokratiska republiken Kongo
Vi tenderar att tänka på desinformation som enstaka falska påståenden. Men det verkligt avgörande sker mer långsamt – när berättelser om världen upprepas, förstärks och till slut formar hur vi tolkar hela skeenden.
Att återupprätta en fullvärdig demokrati är betydligt mer komplext än att vinna ett val. Det kräver struktur, uthållighet och en tydlig prioritering av vad som måste göras – och i vilken ordning.
Vi pratar ofta om desinformation, bedrägerier och påverkan på nätet. Men när du möter budskapen i ditt flöde är utmaningen sällan att något är uppenbart falskt. Det svåra är att veta vem som är avsändare och vad de vill uppnå.
Allt oftare hör vi politiker, opinionsbildare och influencers säga:
"När jag möter människor runt om i landet …" – och låter enskilda berättelser fungera som bevis för hur Sverige är. Det är effektivt. Men det är inte hederligt.
Under många år har rådet varit tydligt: var källkritisk, granska fakta, verifiera uppgifter. Det är fortfarande viktigt – men i dagens tekniska landskap är det inte längre tillräckligt.
Inför valet hör jag allt oftare en växande oro över hur vi kan påverkas. Men kanske är den viktigare – och mer obekväma – frågan: Hur mycket är vi redan påverkade, utan att vi märker det?