Politiker och andra makthavare kommer alltför ofta undan med att säga saker som inte är sanna i våra medier.

Vi är nog många som har sett det – men Mediestudiers rapport "Virala hot mot demokratin – så kan journalistiken stå emot" sätter fingret på något som är mer allvarligt än vi kanske velat erkänna. 

Jag måste erkänna att jag länge har varit besviken på svenska journalister i detta avseende. Istället för att tydligt peka ut när något är en lögn, väljer man ofta att sätta två företrädare mot varandra – som om det handlade om två likvärdiga perspektiv. Resultatet? Att frågan om vad som faktiskt är sant blir ännu mer otydlig för publiken.

Men i rapportens kapitel med rubriken " När sanningen och samtalen tystnar" av Annika Hamrud, lyfts något viktigt som nyanserar bilden.

Det handlar om det växande mediaföraktet. En kultur som spridit sig snabbt, inte minst från USA och andra länder där auktoritära tendenser blivit tydligare. Journalister som granskar makten riskerar att hånas, hängas ut och utsättas för hat och hot. Drevet kommer snabbt – och hårt.

Samtidigt finns idag en uppsjö av alternativa kanaler där makthavare kan tala ostört, i sin egen kontext och på sina egna villkor. Det gör att traditionella medier, inklusive public service, ibland har svårt att ens få dem att medverka – vilket i sig påverkar journalistikens möjligheter att granska.

Det här är inte bara ett journalistiskt problem. Det är ett demokratiskt problem.

När gränsen mellan sant och falskt suddas ut, och när ansvar att korrigera osanningar inte tas fullt ut, påverkar det hur människor förstår samhällsfrågor.

Inför kommande val blir det svårare för väljare att fatta informerade beslut – och enklare för #desinformation att få fäste.

Frågan är inte längre om det här påverkar demokratin – utan hur mycket, och hur snabbt vi kan vända utvecklingen.

Hela rapporten finns 👇
Virala hot mot demokratin – så kan journalistiken stå emot — Mediestudier