Språkets makt i politiken – när berättelsen blir viktigare än verkligheten

I dagens politik är det inte bara besluten som räknas – utan de ord som väljs för att beskriva dem. Den som sätter begreppen styr också bilden av verkligheten. 

I Sverige har vi sett hur migration förvandlats till en "volymfråga". När regeringen beskriver sin linje som ett "paradigmskifte" låter det som en historisk nödvändighet, snarare än ett politiskt val.

På 2000-talet blev "utanförskap" en samlande etikett för problem från arbetslöshet till segregation. Begrepp som "välfärdsturism" eller dagens "trygghetskris" skapar starka bilder och gör att en viss typ av åtgärder framstår som självklara.

Mönstret är tydligt: först målas ett problem upp genom ett snävt narrativ. Sedan presenteras lösningar som låter fantastiskt positiva i just det ljuset. Men ofta sker det utan att någon analys av konsekvenserna redovisas – för de grupper som pekas ut eller för samhället i stort.

Samma logik har vi sett i USA under Donald Trump. Med slagord som "fake news" kunde seriös journalistik avfärdas. Med "the swamp" målades Washington upp som genomkorrupt, vilket gjorde "utrensningar" till något positivt.

När Trumphär om dagen bytte namn från Försvarsdepartementet till "Krigsdepartementet" förflyttades hela berättelsen från försvar till attack – och skapade en känsla av styrka, trots att verkligheten är betydligt mer komplex.

Det här är inte längre en fråga om politisk retorik som sätter lite extra färg på budskapet. Vi ser en utveckling där det blivit accepterat att helt bortse från konsekvensanalyser, eller från hur förslag faktiskt drabbar olika grupper i samhället.

Så länge berättelsen låter övertygande och tillfredsställer de egna väljarna betraktas den som lyckad.

När språk och berättelser används på det här sättet blir demokratin fattigare. För i ett samhälle där orden inte längre är till för att ge en helhetsbild, utan för att vinna nästa rubrik eller nästa val, riskerar vi att förlora förmågan att se och förstå hela verkligheten.