När en viktig samhällsaktör – som exempelvis SVT – utsätts för en överbelastningsattack är det lätt att tänka på det som ett rent tekniskt problem. Sajten går ner. Systemet svarar inte. Det blir svårare att nå information.
Men det verkliga målet är ofta något helt annat – 𝘃𝗮̊𝗿 𝘁𝗶𝗹𝗹𝗶𝘁 𝘁𝗶𝗹𝗹 𝘀𝗮𝗺𝗵𝗮̈𝗹𝗹𝗲𝘁.
DDoS-attacker (överbelastningsattacker) används inte bara för att störa. De är också psykologiska verktyg. När en nyhetskanal slutar fungera under en kris eller en alldeles vanlig dag, eller en myndighetssajt blir otillgänglig , skickas ett tydligt budskap: "𝗦𝗮𝗺𝗵𝗮̈𝗹𝗹𝗲𝘁 𝗵𝗮𝗿 𝗶𝗻𝘁𝗲 𝗸𝗼𝗻𝘁𝗿𝗼𝗹𝗹. 𝗗𝘂 𝗸𝗮𝗻 𝗶𝗻𝘁𝗲 𝗹𝗶𝘁𝗮 𝗽𝗮̊ 𝗱𝗲𝘁."
Och det slutar inte där. I många fall kombineras cyberattacker med 𝗶𝗻𝗳𝗼𝗿𝗺𝗮𝘁𝗶𝗼𝗻𝘀𝗽𝗮̊𝘃𝗲𝗿𝗸𝗮𝗻.
Medan tjänster ligger nere sprids ofta desinformation på sociala medier:
• "Myndigheten döljer något."
• "De vet inte vad de gör."
• "Sverige är inte skyddat."
Det handlar om att först störa funktionen – och sedan forma berättelsen. Den samlade effekten är kraftfull: vi förlorar inte bara tillgång till en tjänst, utan även förtroendet för att samhällets institutioner är kompetenta och trovärdiga.
Denna kombination av tekniska och kognitiva angrepp är en välkänd strategi i dagens gråzonsproblematik. Vi har sett det internationellt i samband med val, krig och kriser – och även i Sverige har aktörer som MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap), Myndigheten för psykologiskt försvar och Försvarsmakten uppmärksammat hotet.
Det är därför vi behöver prata mer om informationsmiljön som ett 𝘀𝘁𝗿𝗮𝘁𝗲𝗴𝗶𝘀𝗸𝘁 𝘀𝗮̊𝗿𝗯𝗮𝗿𝘁 𝗼𝗺𝗿𝗮̊𝗱𝗲 – inte bara ur ett cybersäkerhetsperspektiv, utan som en del av vår demokratiska motståndskraft.
Att skydda digital infrastruktur räcker inte. Vi behöver också:
• Stärka den 𝗺𝗲𝗱𝘃𝗲𝘁𝗻𝗮 𝗶𝗻𝗳𝗼𝗿𝗺𝗮𝘁𝗶𝗼𝗻𝘀𝗯𝗲𝗿𝗲𝗱𝘀𝗸𝗮𝗽𝗲𝗻
• Bygga fortsatt 𝗳𝗼̈𝗿𝘁𝗿𝗼𝗲𝗻𝗱𝗲 𝗳𝗼̈𝗿 𝗷𝗼𝘂𝗿𝗻𝗮𝗹𝗶𝘀𝘁𝗶𝗸 𝗼𝗰𝗵 𝗺𝘆𝗻𝗱𝗶𝗴𝗵𝗲𝘁𝗲𝗿
• Ha strategier för att 𝗵𝗶𝗻𝗱𝗿𝗮 𝗼𝗰𝗵 𝗯𝗲𝗺𝗼̈𝘁𝗮 𝗻𝗮𝗿𝗿𝗮𝘁𝗶𝘃 som syftar till att splittra och försvaga
I slutändan är det inte bara data som är i riskzonen – utan vår gemensamma uppfattning om verkligheten, ansvar och tillit.
Foto: SVT Play