Varför kan missnöjda människor dras till auktoritära ledare?

När människor upplever att samhället utvecklas åt fel håll – att det blir otryggare, mer splittrat eller att deras röst inte längre räknas – väcks en längtan efter tydlighet, kontroll och förändring. I sådana tider får auktoritära ledare ofta ökat stöd, även i demokratiska samhällen.

Steven Levitsky, professor i statsvetenskap på Harvard University menar att det finns starka belägg för att människor i extremt polariserande situationer kan godta maktmissbruk och auktoritärt beteende från den egna ledaren. – Vi hatar och fruktar "de andra" så mycket att vi tillåter auktoritärt beteende för att stoppa dem, säger Levitsky i senaste avsnittet av SVT:s Utrikesbyrån.

Autokratiska ledare talar ofta i svartvitt: de pekar ut fiender, lovar snabba lösningar och undviker kompromisser. De uppfattas som handlingskraftiga och orädda, särskilt i kontrast till vad som kan ses som ett svagt eller otydligt etablissemang.

Det betyder inte att alla som stödjer auktoritära ledare vill ha diktatur. Men de är beredda att kompromissa om demokratiska principer om de tror att det krävs för att "rädda" landet. Autokratiska stilar blir då en slags nödlösning – ett svar på känslan av att ingen annan längre styr.

Psykologiskt finns en drivkraft bakom detta: när tillvaron upplevs som kaotisk eller hotfull, växer behovet av ordning och struktur. Om tilliten till medier, myndigheter och demokratiska institutioner sjunker, ökar viljan att pröva något annat – även om det innebär mindre öppenhet eller färre kontroller.

Här ska vi komma ihåg att upplevelsen av att det saknas ordning, att vi inte kan lita på samhällets institutioner och att vår nationella kultur är hotad INTE uppstår helt på egen hand. Stora resurser har lagts på Informationspåverkan för att skapa den bilden hos befolkningen i Europa och i USA. Läs tex den nyss publicerade rapporten om ryskt påverkansarbete från Myndigheten för psykologiskt försvar.

Nya exempel på acceptans för auktoritär politik finns globalt: Ungern, Turkiet, USA, Frankrike – även i Sverige ser vi uttryck för denna dynamik. Utgången i helgens val i Polen kan också ses som ett exempel. Det handlar alltså inte bara om människors ideologier, utan snarare om upplevelsen av att ha förlorat fotfästet i samhället.

Vi måste hitta ett sätt att bemöta människors rädsla och vrede – och omvandla oron till något konstruktivt inom ramen för den demokratiska spelplanen.

Kanske handlar det om att skapa fler arenor där människor känner sig hörda på riktigt. Att visa att demokratin inte är ett hinder för förändring – utan ett verktyg för gemensamt ansvar.

Politiken har ett enorm stort ansvar för att återskapa människors tro på att vi faktiskt kan forma ett samhälle vi vill leva i – tillsammans. Men det är var och en av oss som måste få det att hända i vår egen vardag.