LVU‑kampanjen var inte bara en attack på socialtjänsten. Det var ett stresstest av Sveriges demokratiska motståndskraft.

Den nya rapporten "Mediernas och myndigheternas motståndskraft – En kvalitativ intervjustudie om LVU‑kampanjen" ( Medieinstitutet Fojo) påminner oss om något avgörande: LVU‑kampanjen fick fäste eftersom misstro redan fanns i delar av samhället, och den utnyttjades systematiskt av yttre aktörer med egna intressen.  

Under många år arbetade jag nära den politiska ledningen för socialpolitiken – både kommunalt och nationellt – och som förtroendevald ledamot i en av Stockholms stadsdelsnämnder fick jag tidigt syn på den snedvridna bild som spreds om att "socialtjänsten kidnappar barn". Den bilden fanns långt innan kampanjen tog fart, och den skapade en grogrund där desinformation kunde rota sig.

Min bakgrund inom demokratiskt anpassad opinionsbildning gjorde att jag snabbt såg att det inte bara handlade om missförstånd eller frustration – det fanns också krafter utifrån som medvetet förstärkte, formade och eldade på de här narrativen. Forskningen visar att just denna kombination – misstro på marken och förstärkning från internationella aktörer – blev central i hur kampanjen växte.

När jag nu läser rapporten känns det bra att analysen så tydligt lyfter vad som behöver åtgärdas. Samtidigt tänker jag att så många år har gått till spillo utan att vårt motstånd mot skadlig informationspåverkan har höjts.

Varför lyfter jag detta igen?

För att analysen av LVU‑kampanjen inte bara handlar om socialtjänsten. Den handlar om hela samhällets motståndskraft.

Informationspåverkan slår aldrig bara mot en verksamhet. Den slår mot tilliten – och när tilliten rubbas riskerar hela samhällssystem att påverkas.

Det är därför insikterna är så viktiga för fler än myndigheter:

• Offentlig verksamhet behöver arbeta långsiktigt, flerspråkigt och nära människor – innan nästa kampanj uppstår.
• Civilsamhället spelar en avgörande roll som brobyggare och tidig varningssignal.
• Näringslivet, inte minst medie- och techaktörer, påverkar hur snabbt narrativ sprids och behöver vara en del av lösningen.

Och vi alla behöver förstå att desinformation ofta börjar i misstro – inte i en tweet.

Rapporten pekar också på behovet av att koordinera bevakning, analys och motåtgärder bättre. SCIRE, det föreslagna nationella centret för informationsresiliens, är ett exempel på hur vi skulle kunna möta framtida kampanjer mer samlat och kraftfullt.

Jag lyfter detta igen eftersom lärdomarna är allmängiltiga:
Om vi inte skyddar och stärker tilliten – lokalt, nationellt och digitalt – riskerar hela samhällsfunktioner att destabiliseras av angrepp mot enskilda delar – samtidigt eller en i taget.

LVU‑kampanjen var inte bara en attack på socialtjänsten. Det var ett stresstest av Sveriges demokratiska motståndskraft.

Vi behöver ta lärdomarna på största allvar. Inte imorgon – utan idag.

Foto: NSD