Jag har länge burit på en dubbel känsla.

Å ena sidan en stark övertygelse om att samhällen fungerar bäst när de bygger på rättvisa, gemensamma regler och en rimlig fördelning av resurser. Å andra sidan en allt tydligare erfarenhet av hur både människor och organisationer – ibland även jag själv – tvingas agera strategiskt för att skydda det som står dem närmast. 

Det har förändrat hur jag ser på vår samtid.

Det vi ser nu sker inte på en nivå, utan på flera. Både globalt och i Sverige försvagas system som tidigare skapade stabilitet, tillit och förutsägbarhet. Och de försvagas inte av en slump, utan därför att de kräver något som blivit allt mindre accepterat: att även starka aktörer underordnar sig gemensamma spelregler och accepterar begränsningar i utbyte mot långsiktig stabilitet.

I Sverige tar detta sällan formen av systemkollaps, utan av systemförskjutning. Gemensamma lösningar finns kvar, men allt fler med resurser bygger sig fria från dem. Det är inte ett moraliskt misslyckande hos individer – det är ett tecken på att systemen inte längre upplevs som tillräckligt starka eller rättvisa. Och när de starka inte längre behöver dem, blir de svårare att försvara.

Samma logik syns globalt. När makt, kapital eller geopolitisk tyngd koncentreras uppstår ett tryck bort från rättvisa system. Omfördelning beskrivs som ett hinder. Internationella institutioner används selektivt eller kringgås. Regler blir något man följer när de gynnar den egna positionen – och ifrågasätter när de begränsar den.

Detta är inte i första hand en moralisk fråga. Det är en systemfråga.

Egenintresse är mänskligt och rationellt. Men samhällen – nationella såväl som globala – som inte längre förmår hålla även de starka ansvariga tappar gradvis sin bärkraft. När för många optimerar för sin egen position försvinner den stabilitet som gjorde systemen möjliga från början.

För mig är det här inte ett argument för renlärighet, utan för realism med riktning. Just därför behöver vi institutioner som klarar av att stå emot kortsiktig maktlogik – och ett samtal som vågar erkänna spänningen mellan individuellt ansvar och gemensamt bästa.
När systemen sviktar är det sällan för att ingen visste bättre. Ofta är det för att för många tjänade på att slippa underordna sig dem.